Bokmallkort färdig40 Flipbook PDF

Bokmallkort färdig40

---

162 Views
105 Downloads
FLIP PDF 636.65KB

DOWNLOAD FLIP

REPORT DMCA

Blackebergs gymnasium

Slutpunkten för min och PAs gemensamma resa blir på Hornstull och när vi kliver av tunnelbanan besannas mina värsta farhågor. Mitt i vardagen blir vi vittnen till hur några maskerade typer sparkar ner och knivhugger en man mitt på perrongen. De försvinner snabbt i mängden och verkar nästan tränade för sådana här uppdrag. Den kraftigt blödande mannen får snabb hjälp av förbipasserande, men hans liv går inte att rädda. Förfärade blir vi alltså ofrivilliga åskådare till denna hemska händelse. Jag är i chock. PA berättar att ”Bara i Stockholm har i år 46 sådana här mord ägt rum och tyvärr allt för ofta på offentliga platser. Skulle gärningsmännen hittas så väntar ytterst stränga straff. Mord ger påföljden 20 år i fängelse i Sverige, om inga förmildrande orsaker hittas.” 46 mord tänker jag, det är fler personer än hela min klass sammanlagt. Alla dessa liv som betyder något för någon. Att behöva uppleva att en närstående blir mördad måste vara en av de värsta upplevelserna man kan ha. Jag blir så illa berörd. PA lägger en hand på min axel och det får mig att känna mig lite bättre, veta att de närstående jag har omkring mig idag lever och mår bra. Det gör mig också lite ledsen då jag tänker på de liv som kommer tas ifrån mig, som jag inom en framtid själv kommer att behöva ta mig igenom. Vilken traumatiskt resa vi har varit med om, 13 minuter och man kan nästan kalla det en resa genom helvetet. Vi har bevittnat ett flertal brott och med hjälp av min kära morbror har jag lärt mig mycket nytt. Han frågar mig om jag är okej och i vetskap om att min bästa kompis står ovanför rulltrappan känner jag mig mer säker, tänk vad mycket vi kommer behöva prata om ikväll och tänk vad glad jag är att jag har henne vid min sida. Jag kramar PA hejdå och han kliver på tunnelbanan i motsatt riktning och åker tillbaka mot Östermalm igen. På väg uppför rulltrappan blinkar ljuset till igen och kommer sedan tillbaka i en starkare ljusstyrka. I ögonvrån skymtar jag Linnea. Hon vinkar till mig och jag vinkar tillbaka. Väl bakom spärrarna så kramas vi och hon undrar varför det är båda polisbil och ambulans utanför ingången. ”Vi har mycket att prata om” säger jag och vi tar oss ut på trottoaren. Till slut kan jag lämna denna mardrömslika resa och återvända till ljuset av lyktstolparna på gatorna i Söder, ”Knivsöder”. Nora Montgomery

Ensam

Elias Hammarstedt, EK16C

Bussen närmar sig sitt nästa stopp och till min förvåning så saktar PA in och stannar. Det är bara jag på bussen och ingen står vid hållplatsen. Jag lutar mig fram och frågar varför vi har stannat. Han undviker att få ögonkontakt med mig och säger att det är dags för mig att gå av. Jag tittar ut och ser att vi är mitt i en skog. "Jag ska av vid Bondegatan och jag är ganska säker på att vi inte är framme", svarar jag. PA fortsätter att undvika min ögonkontakt och ber mig en gång till att gå av bussen. Jag vägrar. Jag ska av vid Bondegatan, inte mitt i någon skog. PA vrider på sig och stirrar rakt in i mina ögon. "Elias, det är dags för dig att gå av. Antingen så lämnar du frivilligt eller så tvingar jag dig", säger han med en lugn röst. När jag ser in i hans ögon förstår jag vad som händer. Allt det som hände tidigare var på riktigt, det var ingen dröm. Den där mannen fick sina ögon uthuggna på riktigt. Den där kvinnan misshandlades på riktigt. Och nu är det min tur. Min kropp börjar röra sig av sig själv. Jag går mot utgången och stannar på sista trappsteget. "Vad kommer hända med mig", frågar jag. "Inget så brutalt som dem två tidigare", svarar PA. "Men sanningen är Elias, att du har sprungit ifrån ditt liv. Du har undvikit att ta ansvar. Du har övergett din familj och låtit alkoholen tagit över ditt liv. Du har helt enkelt varit självisk och inte tänkt på någon annan än dig själv. Så därför ska få som du vill. Du ska få vara helt ensam.” Jag ser hur bussen åker iväg och lämnar mig ensam kvar här vid hållplatsen. Jag sätter mig ner på bänken och stirrar rakt in i skogen och jag känner hur skogen stirrar tillbaka på mig. Jag vill skrika, jag vill vara arg, jag vill springa härifrån, men jag kan inte tvinga fram några känslor. Jag vet innerst inne att den enda som jag kan skylla på är mig själv. PA har helt rätt, jag har levt mitt liv på helt fel sätt. Jag flydde från mitt liv. Jag var rädd för att leva. Jag önskar att jag kan få en ny chans om att börja om, att göra rätt. Men det är nog försent för mig.

Jag tittar upp mot himlen. Himlavalvet lyser vackert över mig. Stjärnorna skiner klart och tydligt. Det är en vacker kväll. Jag hoppas att den aldrig tar slut.

Bussen är helt full av trötta och deprimerade människor som ska av vid alla olika stationer. Jag sätter mig längst fram i bussen bredvid busschauffören och bussen kör iväg. Busschauffören tittar lite skumt på mig när jag sitter där, men jag försöker ignorera honom. Jag sätter på mig hörlurar för att tänka på något annat, men jag ser honom säga något. Jag pausar musiken och frågar vad han vill mig. ”Vart ska du?” Frågar han. ”Till Brommaplan för att gå till skolan.” svarar jag Han tittar förskräckt på mig och säger. ”Du kan försöka, men du kommer aldrig kunna glömma det du snart kommer att se.” ”Vad menar du med det?” frågar jag med nervös röst. Han svarar inte och vänder sig om. ”Bromma sjukhusgrindar” hör jag bussrösten säga. Jag tittar ut genom fönstret och hela platsen ser dyster och mörk ut. Jag tittar fram en liten bit och ser människor som blir slagna och misshandlade överallt. Då tittar jag på busschauffören och frågar, ”Va vad är det som händer?” Han stannar bussen, släpper av några människor och svarar, ”Det här är straffet om du någonsin misshandlat eller gjort någon fysiskt illa.” Jag tittar förskräckt ut på alla människor som går av bussen och som direkt börjar bli misshandlade. ”Hur länge måste de vara här?” frågar jag. ”När du väl är här finns det inget hopp om återvändo”, säger han och startar bussen igen. ”Var det de här du menade att jag aldrig skulle kunna glömma?” frågar jag. Han tittar bak och med en kall röst svarar han, ”Det här är bara början.” Under de kommande stationerna kan jag inte få ut bilden ur huvudet av ansiktsuttrycken på de människor som gick av bussen där. Och om det där bara var början, vill jag inte ens veta vad som väntar där framme. Bussen åker förbi några stationer och helt plötsligt börjar bussen sakta ner. Den här platsen är ännu gråare och jag har svårt att se något annat än dimma ända till att bussen stannar. När bussen stannar lyckas jag urskilja personer här. Jag ryser och får gåshud när jag ser att alla människor ligger lidande i pölar av blod på marken med deras könsorgan avskuret bredvid dem. Jag frågar vad någon människa kan ha gjort för att förtjäna detta. Busschauffören svarar att detta är platsen dit alla som våldtagit någon eller sexuellt antastat en person mot deras vilja hamnat. Jag vet inte vad jag ska säga utan sitter bara där och börjar önska att jag tagit buss 113 istället, för att slippa denna mardröm. Nu var det endast ett fåtal stationer kvar till Brommaplan och jag ville inte ens veta vad som fanns på stationerna mellan mig och Brommaplan. När bussen lämnade stationen blev jag nyfiken och började titta på busschauffören och kunde inte stå emot att fråga vad han heter. ”Mitt fullständiga namn är inte så viktigt men du kan kalla mig PA” svarade han. ”PA” satt jag och sa för mig själv, samtidigt som bussen sakta rullade iväg. Just nu hoppas jag bara att bussen aldrig stannar igen utan bara åker direkt till skolan. Daniel Burden

Ett förtjänat helvete Han öppnar dörren, kliver in och väntar på mig. Motvilligt går jag med honom in i hissen för att jag vid det här laget kräver värme, vilken värme som helst. Dock är det fortfarande lika kallt och stinker nu piss. Precis när jag har ångrat mig stängs hissdörrarna. Fogelström trycker på våningsplan 1. Till min förvåning tar hissen oss inte upp, utan vi åker ner. Jag tittar på våningspanelen och blir förvirrad av att det finns nio våningar. Jag säger att jag aldrig varit med om en lägenhet med nio källarplan i förväntan om ett svar. Mycket riktigt får jag ett. Detta är tydligen en ovanlig lägenhet och i ett försök att lätta upp stämningen fnissar jag, men jag blir inte bemött. Mitt leende försvinner. Hissdörrarna öppnas och det första jag ser är flera personer som sitter i varsin stol med mycket lidande ansiktsuttryck. Jag blir förskräckt och frågar Fogelström vad som händer med dem. Han berättar att det är här man hamnar efter döden, om man tidigare klottrat på allmänna plaster. Alltså sitter de här i all evighet och blir söndertatuerade. Vi närmar oss en av personerna som vi sedan stannar för att pratar med. Han ryter till många gånger av nålen som sakta borrar sig in i hans bleka torra hud och lämnar ett svart avtryck. Han berättar hur han redan som 15åring började klottra, men tycker att det han nu har som straff var för hårt. Men själv tycker jag att sådana som han är en skam för vårt samhälle. Jag beordrar Fogelström att jag vill fortsätta vidare. Vi kliver återigen in i hissen som fortsätter förbi våning två, tre och stannar på våning fyra. Hissdörrarna öppnas och min blick dras direkt till en kvinna i ett hörn som jag får ögonkontakt med. Hon sitter barbent på det kalla betonggolvet med en darrande läpp. Kvinnan har vänliga ögon, det kan jag se. Därför kan jag inte låta bli att tycka synd om henne. Kvinnans kläder är slitna och hennes hud lika lortig som grisars. Hon måste frysa mycket tänker jag. Fogelström berättar att hennes anledning till att allt tagits ifrån henne, är att hon var en mycket girig kvinna när hon levde. Det som gavs till henne uppskattade hon aldrig och hon blev mycket upprörd om hon inte fick tillräckligt. Hon stal även pengar av sina nära för att köpa mer dyrbart till sig själv. Nu får hon lida av att inte äga någonting. Det är inte mer än rättvist påstår Fogelström. Michaela Lindström

Dante besöker Stockholm --- Väl framme så var det en syn jag aldrig trodde jag skulle få se i hela mitt liv, inte för att jag hade tänkt mig att se massa människor utan händer, men detta var något extra ordinärt. Där det en gång har stått ståtliga hus är det nu bara ruiner kvar. Jag ser folk springa fram och tillbaka och tar skydd bakom betongväggar. Alla verkar ha någon slags väst på sig och man hör höga smällar lite här och där. Ett stort rökmoln ligger över staden. ”Lyssna noga nu”, säger Fonken, jag förstår först inte vad Fonken menar, men plötsligt hör jag det. ALLAHU AKBAR en stor smäll hörs. Efter en kort stund hör jag någon skrika DEUS VULT bortom horisonten. Sedan ser jag en gestalt som springer med ett svärd i högsta hugg. Han springer tvärs över det som en gång var Drottninggatan. ”Fonken jag förstår inte riktigt vad straffet är, jag menar dessa människor levde redan för att döda för sin religion.” Fonken harklar till ” Hrm, Dante eftersom de lever i helvetet så är inte alltid saker så logiska, du ser om någon här skulle spränga sig själv eller få ett svärd i sig så skulle man såklart dö på jorden. Så funkar det inte riktigt här.” Fonken avslutar sin mening där och pekar på något 50 meter framför oss. Först ser jag inte vad det är sedan är det ganska självklart vad det är. Det är en kropp eller rättare sagt det var en kropp som nu är något man ej skulle kunna föreställa sig. Delar ligger utspridda lite här och där, mitt i sörjan ligger huvudet intakt. Det som en gång var en person som skulle varit stendöd på jorden, skriker nu så att man tror att öronen skall börja blöda. Jag vet inte riktigt hur han kan skrika så högt utan någon kropp kvar, men som Fonken sade så har inte helvetet några gränser på vad som är logiskt eller ologiskt. ”Om du skulle sitta här och stirra på honom i 9 timmar skulle du se att alla delar som är utspridda blivit en intakt kropp igen. Smärtan går inte ens att beskriva, Dante smärtan är så hemsk att man skulle svimma ett femtiotal gånger, men det kan man inte eftersom man måste lida hela vägen ut.” ”Fonken då vill man väll inte göra om samma sak igen om man vet hur brutal smärtan är eller tänker jag fel nu?” Fonken svarade med en tonlös röst ” Det är nog många som tänker så Dante, men problemet är att alla har fått någon slags förtrollning, skulle man kunna säga, det är att man måste t.ex. spränga sig i guds namn, även fast man vet hur smärtsamt det kommer vara man kan inte stoppa processen.” ”Jag har fått nog! Jag klarar inte av det längre detta är så sjukt hemskt, jag vill hem nu. Snälla Fonken, kan du hjälpa mig att komma hem igen, jag måste få träffa Bella och lugna ner mina nerver.” Fonken vänder sig om långsamt och stirrar mig rakt in i mina ögon och svarar lugnt, ”Så klart jag kan, jag började nästan undra när du inte skulle kunna se något mer, jag behövde ta en paus efter att jag tog buss nummer fem för allra fösta gången. Lyssna noga så kommer du höra de tre fåglarnas viskande. Följ efter de tre fåglarna så skall du se en trappa som går upp till jorden. Du behöver inte tacka mig, Dante, spring nu.” Jag ifrågasätter inte utan springer efter de tre fåglarna som Fonken sade att jag skulle göra och precis som han sade så är där framför mig en trappa som går upp mot den vinröda himlen. Carl Enhörning

Regnet står som spön i marken. Håret som tidigare varit felfritt ligger nu blött, slickat mot ansiktet. Håret ser ut precis som efter att man har stigit ur duschen. Det hade varit en lång promenad till tunnelbanan, Iphone väder hade inte visat på regn, ett paraply hade därför inte varit en prioritering för mig. -

Nästa station T-centralen.

Hon stiger av tunnelbanan och blir ställd av mängden människor, så här mycket människor fanns det knappt i hennes bostadsområde där hemma. Det luktar konstigt, nästan frätande i näsan. Vart hon ska vet hon inte, det enda hon vet är att hon ska möta Alfred vid Kungsträdgården. En grupp ordningsvakter står vid biljettluckan, hon går dit och ber om en vägbeskrivning. I klungan av ordningsvakter visar det sig att en av vakterna ska mot Kungsträdgården och han erbjuder sig att visa vägen. Väl ute ur tunnelbanestationen, på den ökända “plattan”, blir hon omringad av ett mörker. Platsen känns overkligt kuslig, det finns ingen annan plats som väcker ett sådant obehag… På en pelare står det med stora röda bokstäver, “Här är alla utelämnade och ensamma”. Ordningsvakten håller en hård och allvarlig, men samtidigt ödmjuk, monolog kring hur det är på plattan. Det är stökigt och oroligt, i varje hörn står någon förstörd och lidande person. Till höger om henne finns en lång trappa, mitt i trappan står en kvinna. Kvinnan går långsamt och med en bedövande orklöshet upp för några steg i trappan. Hon frågar ordningsvakten vem kvinnan är. Han säger då lugnt att kvinna under sitt tidigare liv levt ett väldigt girigt och otacksamt liv och får nu stå sitt straff. Kvinnans girighet hade medfört att hon sårat och svikit många människor som litat på henne, många av de människorna blev så olyckliga att de aldrig mer kom att kunna lita på någon annan person. Kvinnan kommer för evigt att vara dömd att gå och gå i trappan, men kommer aldrig att nå upp till toppen. Trappan som endast är några meter hög är för den kvinnan oändlig lång. Trappan kommer aldrig att låta kvinnan lämna plattan, den kommer att hålla henne fången för evigt.

Mina Drömmars Helvete De gamla stentrapporna var nu som smalast och överallt fanns sprickor som när som helst kunde gå sönder och förstöra vägen. Direktören tog som vanligt täten och varnade mig för trappstegen. Det stank och var iskallt. Det var en blandning av mögel och avföring, ihoppressat av de trånga väggarnas täthet till varandra. En röst i mig talade genast om att den nionde fångnas bestraffning inte enbart var isoleringstid med hundmat eller laxeringsmedel som ”rensar själen” som de tidigare fångarna, exempelvis Floyd Campbell fått. Samtidigt som ivrigheten började ta över för att veta vad den nionde och sista fången gjort för att förtjäna ett sådant straff så tvingade jag mig själv att lugna ner mig. Jag kunde inte framstå som oprofessionell och avslöja min riktiga identitet som journalist. Direktören öppnade cellen tillhörande Jack Vanholm, en före detta polisdirektör, och släppte in mig utan att säga ett ord. Direktören gav mig istället en mössa och en vinterjacka. Jag bytte om. Jag rös igen, fast denna gång av kylan. Utan att ställa för många frågor så drog jag på mig mössan och satte på mig den tunga jackan. Jag kände hur hela kroppen ville koka över samtidigt som jag gick in i den ljusblåa dimman. Och där låg han. Jack Vanholm. Svensk kriminalhistorias mest korrupta polisdirektör. Utan att säga ett ord låg den nu mycket äldre mannen kvar i sin säng. Han var fastspänd till sängens fötter och hans långa gråa skägg hade bildat små istappar längst ut på topparna. Han bar endast ett par kalsonger som såg ut att komma från det förra århundradet. Jag såg hur hela hans kropp skakade i kylan, men ändå var hans ansikte helt stilla. Det var blått och nästan dött. I hans rättegång klargjorde domaren att Mr Vanholm en gång i månaden skulle bli påmind om de dåd och skador han orsakat under sina 15 år som korrupt polisdirektör. Fogelström hade nu också klivit in i den kyliga cellen men av någon konstig anledning så hade han inte stängt celldörren efter sig. Han kanske glömde göra det, tänkte jag oroat för mig själv. I handen hade Fogelström med sig rättegångsprocessen mot Mr Vanholm och började läsa upp alla brott som den föredetta polisdirektören utförde under sina aktiva år. Listan var oändlig, från misshandel och korruption hela vägen till mord och våldtäkt. I ett av fallen hade han med en sked tryckt ut ett vittnes båda ögon så att den inte kunde vittna vid rättegången mot en av sina infiltratörer. Vid ett annat tillfälle så hade han tvingat sonen till sin medarbetare att sin döda hans pappa med en kniv han fått för att kunna försäkra sig i framtiden så att resten av familjen inte skulle ta skada. Allt som allt hade Mr Vanholm legat bakom 32 mord, 15 fall av misshandel och totalt sett skadat hundratals individer med sin korruption. Hans straff blev livstid i en nedfrusen box med knappa 20 minuters fritid per månad. Men nu vred han på huvudet och började mumla något om en journalist och jag märkte direkt hur Direktören började bli misstänksam.

Gabriel Sanchez

Mina drömmars helvete Jag har kommit till ett helvete med nio kretsar, de jag möter här lider av ett straff som de har blivit dömda till. Jag blinkar några gånger och nyper mig i armen för att försäkra mig om att inte hela grejen är en dröm. Förbryllat ser jag mig omkring. Ser på alla som på olika sätt utövar sina straff. Jag vänder huvudet mot Fogelström och frågar honom vad han gör här, om han också har blivit bestraffad. Han berättar att han är här eftersom att det var han som hade tänt på soptunnan i skolan. Han säger att han nu måste gå igenom de nio kretsarna fram och tillbaka, gång på gång, utan att någonsin kunna ta sig därifrån. Jag känner mig om möjligt ännu mer förvirrad och frågar vilka nio kretsar han pratar om. Han skrattar till lite kort och ser på mig med en blick som jag har svårt att tyda. Han säger att det såklart är helvetets nio kretsar han menar. När vi har kommit till det nionde kvarteret på vår promenad och står utanför min mammas port, förstår jag vad den nionde kretsen innebär. Min mammas lägenhet, våran familjemiddag, är den nionde kretsen. Fogelström säger att han måste fortsätta gå men att jag kan nå honom på sms om jag undrar något. Han vänder huvudet och tittar på mig på ett underligt sätt. Jag bestämmer mig för att det nog är en uppmuntrande blick. Sedan skiljs våra vägar åt. Att ta sig upp för trapporna till mammas lägenhet har aldrig gått så snabbt. Det känns som om jag knappt hunnit blinka innan jag står utanför dörren. Jag tar två djupa andetag innan jag plingar på. Jag hinner få ett sms, höra två skrik och någon som börjar gråta inne i lägenheten innan mamma öppnar och välkomnar mig med ett lätt ansträngt leende. Jag sätter på mitt bästa pokerface och kämpar för att inte släppa fram hur gärna jag skulle vilja vända om och springa därifrån. Jag plockar upp telefonen och kollar mitt sms. Som förväntat är det från Fogelström. Han skriver att jag nu kommer uppleva mitt egna helvete. Klumpen jag har i magen byggs på och jag känner mig nästan illamående. Vad i hela friden kan mitt egna helvete innebära?

Ett löv faller ner på min axel. Jag märker att hösten är här. Jag är ute i god tid, jag behöver inte stressa. Vi ska mötas i entrén klockan tre, jag och Fogelström. Jag bestämmer mig för att gå ett varv runt i parken. Rådhusparken är fin så här års. Löven som faller har en fin brandgul höstfärg. Det är en solig dag idag och solen skiner över den växthusliknande entrén till det närliggande parkeringshuset. Några barn springer förbi mig i full fart. Deras mammor går ett par meter bakom med barnvagnar. Jag hör sirener från vad jag tror är en polisbil och när det tjutande ljudet sakta förvinner tänker jag på dopplereffekten och hur jag förra veckan hade lärt mig hur den fungerar. Väl på väg mot ingången till tunnelbanans blåa linje reflekterar jag över att jag inte vet varför Fogelström ville möta mig just här. Han har säkerligen något spännande inplanerat för oss. Han bad mig att ta med en kikare. Jag frågade aldrig varför. Innan jag hunnit tänka för mycket på saken ser jag Fogelström komma gående i andra sidan av tunneln. Vi hälsar på varandra och börjar så småningom gå mot tunnelbanespärren. Väl igenom spärren frågar Fogelström mig om jag har någon aning om varför vi är här. Jag svarar att jag inte vet. Han pekar på en skylt ovanför rulltrappan ned mot perrongen. Genom denna tunnel ska du nu färdas I denna tunnel se syndarna plågas I denna tunnel kommer de att straffas Vi närmar oss slutligen krets nio. Jag är skärrad över vad jag sett tidigare och kan inte tänka mig vad som skulle kunna vara värre än krets åtta. De sprakande tunnelbanehögtalarna säger att nästa stopp är Rinkeby. Jag har hört mycket om Rinkeby. Jag frågar i vanlig ordning, dock denna gång mer stressad inför svaret jag ska få, vilka som bor i Rinkeby. Fogelström svarar att Rinkeby är den sista kretsen, och att den befolkas av de absolut värsta syndarna som finns. Mördarna. Alla som begått ett mord eller flera är tvångsbosatta i Rinkeby. Och här, tillskillnad från de åtta första kretsarna, får inga vanliga medborgare ens vistas. Det är en enorm övervakning i Rinkeby, och här öppnas inte ens tunnelbanedörrarna på stationen. I detta skede är jag enormt skakad, och hinner inte ens fråga innan Fogelström berättar vilket straff de dömda får. Mördarna i Rinkeby blir torterade i resten av sina liv. De blir torterade så brutalt och omänskligt att de nästan dör, men bara nästan. Själva poängen är att utsätta mördarna för den absolut outhärdligaste smärtan en människa kan tänka sig, i oändlig tid.

Trots de outhärdliga straffen jag fått bevittna lyckas Fogelström övertyga mig om de kriminellas gräslighet och brist på moral och vett. Det är ju inte någon oskyldig som straffas, påminner han. Min önskan är nu bara att ta mig hem, och försöka förtränga vad jag sett. Jag orkar inte fundera på om det är moraliskt att straffa brottslingar på det här sättet. Tåget vänder tillbaka och jag andas ut. Jag går ut från stationen och möts av den skinande solen. Ett löv faller på min axel, jag märker att hösten är här. Rådhusparken är fin så här års.

Lucas Rodin

Klockan var nu 8.30 och jag var jätteförsenad, men det bryr jag mig inte så mycket om längre. Dessa helveteskretsar som Fogelström har visat mig fångar all min uppmärksamhet. Jag kan nästan inte bärga mig för vad den fjärde kretsen ska visa sig vara. Fogelström tryckte ner bromsen försiktigt och långsamt när Odenplan var nästa station. Jag såg en annorlunda syn när jag betraktade människorna utanför. De har trasiga kläder, inga skor och är väldigt smutsiga. Fogelström såg att jag tyckte människorna var udda och sa till mig kort och känslokallt Girighet. Jag kollade på Fogelström och frågade vad människorna hade utsatt sig för under sina liv. Dessa har slösat pengar och köpt saker konstant utan att tänka sig för, så de har fått leva nästan helt utan sina tillgångar i sitt resterande liv, på så kallat existensminimum. Jag förstod snabbt att denna krets är något av det jobbigaste en människa i dagens samhälle kan bli straffad för. (---) Min mobiltelefon vibrerar när Fogelström svänger ut bussen från Fleminggatan. Det är min kompis Hugo som sms:a mig om var jag var. Jag valde att inte svara. Det gråa höstvädret kvarstod när jag kollade ut genom det nedregnande fönstret. Monitorn på bussen ändrades till ”Fridhemsplan” och jag kunde själv räkna ut att det var den nionde och sista helveteskretsen. Bussen närmade sig hållplatsen och jag såg en annorlunda färg på marken. Det var som en tunn röd färg blandat med regn som jag inte kunde bestämma mig var det kom ifrån. Fogelström berättade att detta är var människorna som mördat lever. Detta är det värsta straffet man kan få i helvetet, sa Fogelström. Han förklarar att människorna aldrig får se dagsljuset, utan är inlåsta i kamrarna där de torteras nästan till döden. Den röda färgen som rinner längs gatorna är blodet som runnit ut från människorna i kamrarna, förklarar Fogelström. Min mage vrider sig när jag tänker på detta. Svettringarna börjar nästan bli synliga genom min huvtröja när bussen börjar åka ifrån stationen. Mitt huvud kan inte sluta tänka på hur mycket jag är villig att göra för att aldrig hamna i detta helvete. Jag har helt och hållet glömt bort vart jag var på väg, när jag kvickt inser att min skola är vid nästa hållplats. Jag trycker försiktigt på stoppknappen och kliver av längst fram. Jag får inte fram några riktiga ord till Fogelström, utan vänder mig om och börjar gå mot skolans ingång. Jag känner att det börjar bli riktigt varmt under min huvtröja och kollar upp mot himlen. Alla moln är försvunna och solen står högt nu. Vid caféet ”Kanelbullen” sitter pensionärerna och dricker sitt kaffe, som de alltid gör vid denna tid. Allt känns plötsligt som vanligt igen och jag går med bestämda steg mot mitt egna skåp för att lämna mina saker, skåp nummer 666. Oskar Graflind

Varning, du åker nu in i helvetet Det enda som hörs i det knäpptysta trapphuset är ljudet från mina stövletter när jag går nerför trappan. Min mobil vibrerar till i bakfickan på mina jeans och jag stannar för att ta upp den. Nyheten om ett mord är det första som poppar upp när jag låser upp skärmen och jag suckar av frustration. Det här är det tredje brottet bara idag. Jag går in på meddelanden och ser att min kompis har messat mig, jag ska ringa när jag är fem minuter från hennes hus. Med mobilen i handen fortsätter jag ner för trapporna och messar ok till henne. Jag kliver ut ur porten och träffas direkt av ösregnet. Vinden biter tag i min kappa och jag skyndar mig mot den gula taxin som står vid trottoarkanten. Bilens framljus speglas i vattenpölarna och man ser regndropparna i ljuset. Bildörren är knappt synlig i mörkret och mina händer fumlar efter bilhandtaget. Tillslut får jag upp handtaget och i min iver av att komma in i bilen ramlar jag nästan. Jag stänger dörren hastigt och möter chaufförens frågande blick i backspegeln. ”Danielle Ahlin?” frågar han avvaktande och sätter igång bilen. Jag nickar och tar undertiden av min nu blöta kappa och lägger den på skinnsätet bredvid mig. Mitt ljusa hår är fastklistrat vid mitt ansikte och jag påminns om att jag snart måste klippa mig igen. Chauffören frågar vart jag ska och jag säger adressen. Vi tystnar när bilen kommer fram till ett rödljus. Jag kollar ut på vägen och ser plötsligt en enorm skylt med texten ”VARNING DU ÅKER NU IN I HELVETET” stå i mitten av korsningen. Va? tänker jag för mig själv och kan inte tro mina ögon. Jag blinkar flera gånger och kollar sedan ut igen, men skylten står fortfarande kvar. Ösregnet har nu övergått till duggregn och det är helt öde på gatorna. Jag vänder mig om och ska precis luta mig framåt för att fråga om Fogelström också kan se skylten när en öronbedövande smäll hörs. Jag hoppar till i sätet och mina ögon stängs. När jag öppnar dem igen ser jag plötsligt tre gestalter komma runt husknuten av ett blått höghus på höger sida. De rör sig målmedvetet och äter snabbt upp avståndet till vår bil. Mitt hjärta börjar slå snabbare och jag flämtar till. Personerna kommer allt närmare bilen och har på sig masker av djuransikten men är annars helt svartklädda. Personen med en kofot i handen, har en mask som liknar en varg och det är svårt att urskilja i natten, men jag tror att den är äkta. Jag lutar mig framåt mot rutan och registrerar att de andra två har masker som liknar ett lejon och en leopard. Min andning blir ojämn och jag känner hur paniken sätter sig som en hård klump i magen. Jag skriker på Fogelström att köra och han vänder sig om med ett oförstående ansiktsuttryck. Jag skriker igen att han ska köra och pekar mot personerna som nu är kanske bara två meter från bilen. Han kollar hastigt åt det håll jag pekar och rivstartar bilen, men det är försent. De är redan vid bilen och batongen träffar bilens bakdel med en duns. Ett vargansikte dyker plötsligt upp vid mitt fönster och mitt hjärta hoppar nästan ur bröstet. Jag trycker mig bakåt i sätet och kniper igen ögonen. Bilen börjar köra och vi kör över hastighetsbegränsningen, men i stunden kunde jag verkligen inte bry mig mindre. Natalie Söderberg

Vi fortsätter ut till Rörstrandsgatan och vi hinner passera tre restauranger innan Fogelström stannar igen. Han gör en svepande gest mot en svart trädörr och jag öppnar den med hjärtat dunkande hårt i bröstkorgen. Innan jag ens stiger in hörs ett kvidande ljud och jag tar ett djupt andetag för att förbereda mig på vad jag kommer få se. När jag lyfter blicken möts den genast av en kvinnas uppspärrade ögon och hennes lidande och desperation genomsyrar mig. Hon är fastbunden i en stol och i hennes vänstra hand ligger en kniv. Gång på gång drar hon bladet längs huden och jag kan inte låta bli att vända bort blicken när blodet sakta sipprar ut ur såren, ner för stolen och slutligen droppar till golvet.

Fogelström lägger en tung hand på min axel och berättar långsamt att kvinnan förtjänar att vara här. Jag svarar inte, utan skakar av mig handen och betraktar kvinnans darrande underläpp när hon återigen för kniven mot sin kropp. ”Hon har misshandlat sin man så illa att han höll på att mista livet,” börjar Fogelström. ”Och har man hjärta nog att skada någon så mycket, då straffas man genom att resten av sitt liv skada sig själv.” Jag står tyst en lång stund och låter orden sjunka in, och jag kan inte låta bli att tänka att det på något sätt är en slags sjuk rättvisa. ”Vi borde bege oss vidare,” säger Fogelström och ser ner på klockan på handleden. ”Vi är bara vid krets sex än så länge” Vi småspringer längs gatan och vi hinner gå förbi två restauranger till, innan vi stannar framför en förfallen del av byggnaden, som ser ut att en gång ha varit ännu en restaurang. Fönsterrutorna är krossade och jag puttar några glasskärvor åt sidan med skon för att komma förbi. En stank slår emot mig när jag stiger in och mörk rök svider i ögonen. Jag känner strupen dra ihop sig och slänger en blick över axeln för att kontrollera att Fogelström fortfarande är med mig. ”Kom igen nu.” uppmanar han och jag tar mod till mig och går långsamt längre in i rummet. Ett skrik skär plötsligt igenom rummet och jag inser att det är från mig det kommer. Sarah Juhlin

Tunnelbanan rullar in på stationen och jag går på, tätt följd av mannen som sätter sig bredvid mig. Jag kollar ut genom fönstret på solnedgången som fyller himlen med varma färger och sprider ett vackert ljus över perrongen. Tunnelbanan börjar åka, samtidigt som solen fortsätter gå ned över horisonten och de varma färgerna gradvis försvinner med ljuset. (..) På perrongen ser jag människor, som redan är blåskadade med sår och bulor, stå och slå varandra hårt över hela kroppen. Det syns att det inte är första gången de har blivit slagna. Deras hud är sönderslagen, och den lila och röda färgen från alla slag täcker nästan hela kroppen på dem. Jag kan inte förstå vad personerna har förtjänat för att behöva stå ut med de hårda slagen som riktas mot dem varje sekund. (...) Efter att vi har åkt förbi flera stationer har jag nästan vant mig vid alla hemskheter och jag känner inte samma medlidande för de syndade som jag först känt. Vid nästa station har solen gått ner helt över horisonten. Stationen som vi har kommit till, ligger i becksvart mörker vilket gör det svårt att se vad som händer vid perrongen. Längst bort på perrongen, dit tunnelbanan inte har kommit än, skymtar jag ett tiotal människor i ett led efter varandra i det svaga ljuset av en lampa. Utan att förstå varför de står uppradade frågar jag mannen bredvid mig om han vet varför. Han förklarar att de väntar på att bli nerknuffade på rälsen, där resten av människorna som begått mord ligger. De får sedan ligga där i all evighet och bli påkörda av tunnelbanan, utan att dö, varje gång den passerar för att känna samma smärta som de orsakat dem de mördat. En kall kår går genom min kropp och jag ryser till av obehag. Av alla stationer vi har åkt förbi känner jag att det här är den värsta och jag är glad att jag befinner mig i den trygga tunnelbanan istället för på perrongen utanför. När tunnelbanan sedan börjar rulla kan jag känna de hjälplösa kropparna under mina fötter, och deras gälla ångestfyllda skrik som tränger sig in i mina öron fyller hela tunnelbanevagnen. Saga Nordström

Fogelström öppnade dörren som knarrade ordentligt, vilket bara gjorde händelsen mer otrevlig. Jag tvekade, men tog tre långsamma steg in. Korridoren var mörk och kal som en övergiven källarvåning. I varje cell jag gick förbi stod det en massa tortyrmaskiner, jag visste inte att det var så mycket och grovt mördarna straffades varje dag. Men som jag nämnde förut ska en straffas så ska en straffas, personerna här har faktiskt hamnat här av en anledning. Jag kom tillslut fram till cellen som min kusin satt i. Jag frågade Verney om råd, vad jag skulle säga till honom, vad jag skulle göra om jag fick panik. Verney och Fogelström sa till mig att de kommer vara bredvid mig ifall något händer. Fogelström öppnade dörren och jag klev in. När jag kom in stod han där och stirrade på mig med sina tomma ögon, de fanns inget hopp i hans ögon och det kändes som att ett lik stirrade på mig. Jag granskade hans kropp och såg hur tortyrskadad han var och jag brast direkt ut i tårar. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till, jag tycker att han ska straffas för det han gjort och förtjänar att bli straffa, så kunde jag inte avstå från att känna empati då han är min kusin. Jag sprang fram och gav honom en kram. All min rädsla försvann när jag såg honom och jag visste vem han var och att han inte förtjänade detta, det var ju egentligen en olyckshändelse. Men i denna värld vi lever i straffas man även fast det inte var hans fel, men han har fortfarande gjort något som man ska syndas för. Vi småpratade och tiden flög förbi, men jag visste att jag behövde gå hem eftersom besökstiden tog slut. Jag gav min kusin en sista kram och sa att han skulle ta hand om sig. Jag visste att det var svårt för det var rent utsagt ett helvete som han levde i. Jag gick ut och mötte upp Verney och Fogelström. De frågade hur det hade gått och jag berättade att jag var glad att jag tog mig hit och fick prata med honom och veta att han inte är den hemska person, som alla påstår att han är. När vi gått tillbaka till huvudkorridoren sade jag adjö till Fogelström eftersom hans jobb var att vakta dörren. Verney följde med mig mot utgången och han berättade historia från fängelset. Jag älskade historia och det var spännande att höra från en person som visste allt om stället. Han var också en fantastisk berättare, vilket gjorde mig helt fängslad. När vi kom till utgången sade jag även adjö till Verney, men bara på återseende då jag visste att jag behövde komma tillbaka för att hälsa på. Malin Ek

“Våldtäkt” säger Fogelström när vi kommer till det sjätte kvarteret. Mina öron fylls direkt av skrik. Skrik av smärta. Jag ser mig omkring. Var kommer det ifrån? Plötsligt öppnas en av dörrarna och en man kliver ut. Han har ett bandage lindat som en blöja. Det röda sprider sig över bandaget, rinner längs mannens ben. Då han närmar sig ser jag hur det bildats ett blodspår efter honom. Hans ansiktsuttryck är plågat. Jag klarar nästan inte av att se på honom och väljer att hålla mig på avstånd. Mannen följer med oss längs gatan. Tårar rinner längs hans kinder när han berättar vad de gjort mot honom. Jag blir alldeles stel i kroppen, kan nästan inte ta in det han säger. Mödosamt följer han med oss för att berätta om sitt liv. Det är en hemsk historia som han inte hinner avsluta innan han plötsligt vänder sig om och går. Jag stannar upp och tittar undrande på den lidande mannen som linkar tillbaka. Varför berättade han inte färdigt? Plötsligt märker jag att Fogelström redan gått vidare till nästa kvarter och jag skyndar ikapp. “Varför gick han bara?” frågar jag. “Han får inte följa med längre. De som våldtagit måste stanna i kvarteret Atlas.” svarar Fogelström. Emelie Cedergren

- Vilken buss tar jag om jag snabbast ska ta mig till Spånga? frågar jag stressat tre SL informatörer. De kollar på varandra med ett flin och svarar sedan mig. - Den buss du ska ta står längst bort på terminalen, fortsätt bara dit så kommer en man visa dig rätt buss. Jag ser en man och även om hela situationen känns underlig, så följer jag utan frågor efter honom. Vid terminalens ände står en buss ensam. Det står ingenting på bussen, men på busskuren läser jag någonting som ger mig kalla kårar längs ryggen. ”Ni som träder in här lämnar hoppet utanför”. Mannen stiger på före mig och jag drar snabbt fram mitt busskort. I samma sekund som jag sträcker mig fram för att lägga busskortet mot scannern, griper plötsligt busschauffören tag i min arm och säger: - Se upp var du går och vem du följer, för du vet väl att… Mannen som visat mig vägen avbryter tvärt meningen och säger upprört: - Du är inte den som bestämmer och du ska inte hindra vägen för någon som är menad att åka med den här bussen. Han pekar att jag ska fortsätta gå och jag följer olustigt gången bakåt i bussen och sätter mig. Vi sitter i tystnad och jag känner hur svetten börjar tränga fram. Solen skiner och bussen verkar, som vanligt, sakna en fungerande luftkonditionering. Det är först några minuter senare, när bussen sakta börjar rulla igång, som mannen öppnar munnen och säger: - Jag är P.A Fogelström och jag är din vägledare. Jag ska visa dig den del av vårt samhälle som ingen pratar om. Den del som ingen vill behöva besöka. Den del som är mörker. Fogelströms ord gör mig inte mindre förvirrad, men trots det väljer jag att inte fråga mer. Min blick söker sig ut genom fönstret och jag hinner precis se hur vi passerar en skylt med siffran ”1” innan jag förvånat drar efter andan. Män och kvinnor utanför kastas fram och tillbaka, som ett höstlöv i vinden flyger utan ett mål, medan de håller för sina öron med händerna. Lika plötsligt som dessa människor dyker upp börjar ett öronbedövande ljud, lika hemskt som ljudet av vit krita mot tavlan i klassrummet, låta. Jag möter en kvinnas blick för en sekund. Vädjan lyser ur ögonen och det hugger till i min kropp. - Vi närmar oss Tumultgränd, säger Fogelström uttryckslöst. Här hamnar de som demonstrerat och bidragit till tumult ute på våra gator. Deras konsekvenser blir hårda, de kommer för alltid att få vara kvar här, i denna högljudda och tumultartade miljö, utan några som helst möjligheter att komma härifrån. De i samhället som bara bidrar med dåliga handlingar får ta denna buss, och utifrån vilken handling denna person begått får den stiga av på en viss bussållsplats. Sedan är den personen fast här för alltid. Med en rysning drar jag min jacka tajtare om mig. Värmen som nyss fick mig att svettas är som bortblåst och bussen rullar vidare förbi en ny skylt. ”2”, står det och det börjar gå upp för mig att dessa siffror måste vara olika kretsar för de olika handlingar Fogelström precis berättade om. (---) Jag stiger med skakiga steg av bussen. Resan har fått mig att inse att vårt samhälle är så mycket mer än det vardagliga som vi alla möter. I en rörelse vänder jag mig om för att tacka Fogelström för hans vägvisning, men utan en tillstymmelse, som ett spöke, är han borta.

Felicia Neiderstam

Södermalms gator är helt tomma, inte ens en bil syns till. Allt runt omkring mig ligger som i ett mörker, nästan som att det har blivit natt. Hur länge var jag där inne egentligen? Jag tar snabbt upp mobilen. Klockan är bara två och det känns som natt. En obehaglig varm känsla sträcker sig längst ryggraden. Jag vänder mig om för att gå in i porten igen, men porten är borta. Det är bara en brun tegelvägg. Sakta vänder jag mig om och tittar mig omkring. På andra sidan gatan ser jag en person. han känns bekant och bär vita kläder som lyser upp det mörka. Kroppsformen liknar en mans och hans hand visar ett tecken på att jag ska komma till honom. Jag går sakta över gatan. Jag vill vända om, men det är som att något drar i mig. När jag kommer närmare ser jag att det är Per Anders Fogelström. Hans skepnad försvinner snabbt in i ett hus och jag följer efter. När jag står i trapphuset finns det bara en väg att gå. Jag tar trappan ner mot en dörr och på dörren står det “D. Falskhet”. Jag öppnar dörren försiktigt och hör en röst jag känner igen. På en sekund står min bästa kompis vid min sida och viftar med ringfingret. På hennes finger sitter en guldring och bredvid henne står helt plötsligt den jag har älskat och är förlovad. Hon förlorade min tillit, hon förlorar sin bästa vän. Jag springer ut från lägenheten. Håret flyger åt alla håll och tårarna rinner ner på kinderna. När jag väl kommer ut från porten står jag och kippar efter luft. Min kropp känns så tung och det finns ingen kraft i mig som orkar hålla mig uppe. Jag sätter mig på gatan med knäna mot mitt bröst och med tårar som rinner. Huvudet sjunker och synen blir suddig. Jag hör ett ljud och huvudet flyger upp för att se vad det är. På andra sidan gatan ser jag Per Anders Fogelströms skepnad lysa upp. Han står med öppna armar och i handen har han en näsduk. Jag reser mig och springer snabbt fram för att bli omfamnad. Dem omfamnade armarna försvinner när jag väl har fallit in i dem och näsduken sjunker sakta ner mot marken. Jag fångar snabbt upp den och ser att det finns ett meddelande skrivet inuti näsduken. Jag läser tyst för mig själv “det är inte slut än”. Emelie Dj

Utan att älta allt för mycket drar Fogelström mig vidare, han vill visa mig sista avdelningen. Där finns de som begått brott mot barn. De som haft mage att begå sig på någon som varken har den psykiska eller fysiska styrkan att göra något motstånd. Fogelström berättar att dessa får det allra tuffast i fängelset, det är dessa som blir misshandlade, våldtagna och i vissa fall även mördade. Aldrig har den karma jag fått lära mig om känts mer aktuell. I historien om Dante var den nionde kretsen förrädarna, och detta är en typ av förrädare. Vuxna, som lovar att ta hand om barnen, uppfostra dem, lära dem, skydda dem. Visa vad världen erbjuder. Inte göra barnen till ett offer, och ge de sår som aldrig går att läka. Dessa personer förtjänar inte att leva, de har förstört livet på de som utgör hela mänsklighetens framtid. Aldrig har karma känts mer aktuell. ”Nu finns det ingen återvändo” Fogelström granskar mig länge, och väntar på någon form av reaktion. Men jag står helt tyst. Han ser vad jag ser. Han lovade mig att leda mig, skydda mig och hjälpa mig sona mina synder. Men nu är det försent. För jag ser honom. Han står där, mitt i den nionde avdelningen, nionde kretsen. Längst ner i helvetet står han. Vi får ögonkontakt och han närmar sig gallret. Fogelström hinner inte reagera, jag hinner inte reagera, ingen gör det. Inte förrän det är försent. Jag har gjort precis det jag kom dit för att göra. ”Nu är det äntligen över” Oskar Rångeby

Jag står utanför den rustika porten, där varje syndares sista solstrålar intas. Mitt på porten har någon låtit en skylt spikas fast. Spikarna är så pass fastspikade att inte ens den starkaste hammaren skulle kunna lirka loss dem. Det får mig att fundera kring vad avsikten med skylten är. Kanske är det därför att skyltens ord ”ni som träder in här lämnar hoppet utanför” aldrig ska försvinna. Jag tittar åt sidan på mannen som för några timmar sedan steg fram till mig mitt i stan. Jag hade just anlänt från en avlägsen del av landet, där framtiden och drömmar bara är något man hör i berättelser. Medan jag stod och observerade stadspulsen, slog det mig som ett slag i magen att staden som alltid hade betraktats som en dröm är egentligen en gråzon. Människor är robotar, ständigt på väg från det ena till det anda. Uttryckslösa, bleka ansikten och fotsteg i takt med andras, bildar ett ljud som ekat i öronen sen sekunden jag steg av tåget. Nu står vi här utanför Långholmens fängelseport. Här inne ska de som har följt fel väg hamnat. Fogelström bankar på porten och efter några sekunder öppnar en vakt. Vi kliver in och porten stängs bakom oss. Jag möts av en våg full av intryck. Det luktar unket, precis som när man har varit instängd i ett rum utan att vädra. Belysningen är knappt befintlig. Väggarna är kala och gjorda av betong. Framför mig ser jag en lång, mörk korridor. Det är den korridoren som kommer leda oss till alla åtta avdelningar på det här fängelset. Vakten grymtar till lite innan han sätter sig vid en stol, han ser nästan lite förvånad ut över att se oss här. Han bekräftar min tanke och säger att vi borde vända om, men Fogelström insisterar. Det får mig att tänka på skylten utanför. Det kan inte vara många vettiga människor som kliver in här frivilligt, ändå står jag här, med en främmande man. Fogelström börjar ta några sakta steg framåt och jag följer efter tätt intill. Han öppnar munnen och säger med tyst röst att vakterna på det här fängelset inte är oskyldiga, de har levt ett självupptaget liv utan att titta upp på omvärlden för ens en sekund. Därför ska de för evigt tillbringa sina dagar med att vaka över andra. Hans ord lämnar mig med en tankeställare och jag känner hur nyfikenheten börjar krypa fram medan vi går mot en dörr med siffran två på dörren. Nu har jag sett åtta olika brott med åtta olika straff. Aldrig någonsin har jag sett ett plågande som jag nyss gjorde. Skyldiga människor som får sota för sina onda gärningar. Jag och Fogelström var nyss vid den åttonde avdelningen på fängelset. Det jag fick se där var våldtäktsmän som hade fått straff bortom mina vildaste fantasier. Nu står vi utanför dörren till avdelning nio, vilket också ska vara den sista. Vad som finns bakom dörren vill jag inte veta, men samtidigt vet jag att jag måste. Dörren öppnas och jag tvekar en stund innan jag går över tröskeln. Det första jag lägger märke till är lukten, eller odören kanske man ska säga. Cellerna i den här avdelningen är färre, en indikation på att bara de speciella hamnar här. I den här avdelningen möter vi på en till vakt, han ser spyfärdig ut, något förståeligt för en man i hans position. Fogelström leder mig till en av cellerna längre bort. Under biten dit undviker jag att kolla in i de celler vi passerar, av rädsla för det jag är på väg att se. Bakom gallret ser jag en man, men han liknar mer en hoplappad trasdocka. Han har färska stygn i huden där armarna och benen möter torson. När han ligger på marken och jämrar sig i smärta inser jag vad som hänt med honom. Han har livs levande blivit styckad på alla sina lemmar och efter det har han blivit i hopsydd igen. Fogelström bekräftar därpå min teori men fyller i att det här inte bara händer en gång. Styckningen är en daglig rutin för de här fångarna. Han fortsätter med att förklara vad de är dömda för, vilket är styckmord. Jag kan inte annat än att känna empati för mannen framför mig. Vilken ondska han än må ha haft i kroppen kan det inte vara värd den här smärtan. Astrid Brutar

Rödljuset vill verkligen inte skifta färg. För att fördriva tiden börjar jag istället trumma på ratten. Solen är på väg bort bakom molnen och jag fäller upp solskyddet i bilen. Himlen börjar istället att gråta och vindrutetorkarna slås på automatiskt. Jag vrider på radion för att lugna mina nerver men typiskt nog avbryts musiken av en gäll röst som rapporterar om en olyckshändelse någonstans i närheten. Tre orangeklädda gatuarbetare viftar med skyltar för att dirigera in mig på en sliten och dyster bakgata. Jag hittar en trång parkering vid Mårten Trotzigs gränd och tränger mig smidigt ut ur bilen utan att förstöra min aftonklänning. Mina ögon sveper över gästernas huvuden i den enorma kyrkan. Långt bak i kyrkan, bland de enorma väggmålningarna, fastnar min blick vid ett smalt kvinnligt ansikte som jag vagt känner igen. Känslan av ovisshet gnager i huvudet och efter några sekunders betänketid kan jag fortfarande inte placera var jag sett henne någonstans. Damen är klädd i slitna byxor och håret glänser av smuts vilket gör mig ännu mer misstänksam, inte undra på att hon håller sig för sig själv, tänker jag vidare. Jag vänder mig till Per Anders och frågar om kvinnan möjligtvis kan ha gått vilse. Han rynkar pannan och jag förstår att något står på tok. Han berättar vidare att damen, Agnes, har rekognoserat kyrkan under dagen. Det ryktas om att Agnes uppvaktat brudgummen, Simon, som gång på gång har försökt att avvisa hennes uppvaktning. Hon har till och med postat bilder av dem två tillsammans, till Simons bostad där hon beskrivit sin oändliga kärlek till honom. Då faller pusselbiten på plats. Det var ju Agnes jag höll upp dörren för. Jag protesterar och frågar prästen vad hon gör här. Han svarar att det är en öppen ceremoni då vi inte kan hindra någon från att komma. Huvudsakligen är hon här för att straffas för att ha stalkat Simon och tvingas se brudparet giftas om i all oändlighet. Hon kommer få plågas med tanken att Simon aldrig kommer bli hennes. Av obehag ruskar jag på huvudet och det är dags för vigseln att börja. (---). Efter ceremonins slut rusar brudparet ut ur den välfyllda kyrkan och vi andra håller jämna steg med dem. Vi passerar sex stängda rum i kyrkan utan att gästerna lägger märke till rummen. Plötsligt stannar prästen tvärt i dörröppningen och blir stående förbryllad intill ingången till Storkyrkan och iakttar olyckshändelsen. När jag tränger mig förbi prästen möts jag av Simons och Beatrices förskräckta ögon när de ser den kvaddade bilen köra iväg utanför kyrkan. Omedelbart vänder gästerna tillbaka in i kyrkan som om det skulle brinna i knutarna medan jag och prästen blir stående kvar tillsammans med brudparet. Jag stannar upp i mina tankar och frågar prästen bekymrat varför denna hemska olycka har inträffat. Han berättar den bittra sanningen att mannen som varit med i olyckan har ägnat sig åt att misshandla oskyldiga människor. Därför straffas han med att bli påkörd i all evighet och behöver krypa iväg på sina bara knän utan att bilförarna stannar till och kollar hur det har gått. Jag drar till mig den förstenade Beatrice och skyndar tillbaka in i kyrkan. Bakom oss hör jag Simons och Per Anders tunga steg. Prästen föreslår att vi går upp i kyrktornet för att se utsikten över stan. Ingen av oss tvekar och eftersom Per Anders insisterar på att motion är hälsosamt så bestämmer vi oss för att ta trapporna upp i tornet. Desto närmare vi kommer möts vi av en frän lukt som blir allt starkare. På stengolvet ligger en stor rödfärgad pöl och när vi lyfter blicken uppåt möts vi av den förskräckliga synen. En okänd man hänger i kyrkklockorna. Jag behöver inte ens öppna munnen innan Per Anders börjar förklara att mannen straffas på likartat sätt som han har plågat andra. Han hade kvävt sin egen bror och straffas på samma sätt genom att bli kvävd om och om igen för all framtid. Fogelström fortsätter med sin lugna röst att förklara att han är förfärligt ledsen, men det här är det enda sättet för mig att bli fri från allt lidande jag har sett. I samma stund som jag hör den välkända melodin “Stockholm i mitt hjärta” så försvinner marken under fötterna och Stockholms utsikt flimrar snabbt inför mina ögon innan allting blir svart. Sarah Holm

Sommarjobbet Framför mina fötter stod tre djur. Jag sa till Per Anders Fogelström att jag tyckte att djuren var riktigt obehagliga. ”Katten står för otur, råttan för pest och död och skatan för sorg och olycka” sa han. Jag svarade inte men kände mig lite fundersam, vad menade han med det? Jag gick till passagerarsidan på sopbilen, och precis när jag skulle öppna dörren såg jag att det satt klisterdekal på den. Med slingriga bokstäver stod det ”Ni som träder in här lämnar hoppet utanför” Det ordspråket hade jag aldrig hört förut. Jag tänkte att jag får googla det när jag kommer hem. Vi satte oss i bilen och åkte iväg. (---) Till slut kom vi fram till den nionde och sista adressen på dagens runda. Jag kände mig helt utmattad och illa till mods. Jag ville inget hellre än att de tre kommande veckorna skulle vara över. Jag klev ut ur sopbilen och tittade mig omkring. Jag visste exakt var vi var någonstans och i samband med det listade jag ut varför vi var här. Vi befann oss mitt på Drottninggatan. Det var så tyst och ödsligt att jag kunde ha hört en knappnål falla. En lång rysning gick från nacken, genom hela kroppen och ner till tårna. Jag fällde en tår och stängde ögonen hårt. När jag öppnade ögonen var sopbilen borta och det gick en kvinna på gatan framför mig och Perra. Jag hörde mullret av en bil och vände mig om. Det var en lastbil som kom körande i hög fart rakt emot kvinnan. Det hördes en duns när bilen träffade kvinnan. Perra tittade åt mitt håll och jag såg in i hans lugna, djupt mörka ögon, och det ända jag såg var sorg. Perra sa i samma sekund som jag återigen vände blicken mot kvinnan, att mannen som kört bilen skulle straffas, för att han har utfört ett terrordåd. Han hade satt människor i skräck och skapat djup sorg. Nu skulle han själv förlora den person som betydde mest för honom. Jag satte mig på huk med händerna för ansiktet för att lugna ner mig. Tårarna rann som floder ner för mina kinder. Jag ville inget hellre än att komma ut ur den här mardrömmen. När jag satt där och försökte samla mig, hörde jag ytterligare ett ljud. Den här gången lät ljudet bekant. Jag tittade upp mot Perra, det pep och pep utan att sluta. ”Hanna, du måste stänga av din väckarklocka.” sa han. Jag började leta efter min väckarklocka där jag stod på Drottninggatan. Jag vände mig om och Perra, kvinnan och lastbilen var nu borta. Var tog de vägen? Jag kunde inte se dem någonstans. Jag står helt ensam på den öde gatan och känner mig som en övergiven kattunge. Min väckarklocka slutar inte ringa. Jag söker och söker, men kan inte hitta den… Hanna Myhrberg

Det värsta brott en människa kan begå Jag väger pennan mellan pek_ och långfinger, som en balansvåg skiftas vikten mellan stiftspetsen och suddgummit. Min blick söker sig bort från mitt blanka block och möter höstregnet genom rutan. Schönfelds gränd ser tillbaka på mig, men genom rutan är jag skyddad mot novembers grå gator. I en gemensam rörelse korsar jag över högerbenet och lyfter koppen från bordet. Värmen sprider sig i kroppen, rostade bönor får mig att rycka till ur mitt lugn. Jag vrider något på mig och lyfter blocket som ligger placerat vid bordskanten, jag bläddrar i blocket tills jag finner Divina commedia. -Odöpt -Vällustig -Frossare -Girighet -Vredsint -Våldsverkare -Förförare -Smickrare -Simonisyndare. Simonisyndare. Homosexuella. Enligt Dante den värsta synd man som människa kan begå. Begå, förresten, det är väl inte en synd man begår, det är inte en akt. Det är ju som att påstå att vara kvinna är en akt istället för en benämning på vilket kön jag vill tillhöra. Jag skrattar till åt min egna tanke, det slår mig att somliga människor idag verkar tro just det, att vara kvinna är en akt. Att vara kvinna kommer som ett inslaget paket tillsammans med smink, matlagningskunskaper och försynthet. Jessica Lundqvist

Vi har precis lämnat den åttonde kretsen och det känns inte som om det kan finnas något värre än det jag precis såg. Det finns dock och dit är vi på väg. Den nionde och sista kretsen i helvetet. Vi är nu på väg ut från staden och har precis cyklat förbi Globen. Jag vet inte vart vi är på väg men Fogelström säger att vi är nära vår destination. Han säger att vi nu ska svänga vänster och då ser jag en stor skylt framför mig där det står Slakthusområdet. Vi ställer våra cyklar bredvid skylten och går in i området. Blod forsar längs med trottoarkanten och ner i gatubrunnarna på samma sätt som det gör under ett skyfall. Jag frågar med darrande röst var allt blod kommer ifrån, Fogelström förklarar att blodet kommer från alla mördare som är fast här i helvetets värsta krets. Jag frågar honom var alla människor är då gatorna är tomma och blodet är det enda jag kan se. Han säger då att varje hus i området har sitt eget straff, för varje sorts mord som en person kan begå. I detta hus till exempel straffas folk som dränkt folk till döds. ”Följ med mig in så ska jag visa dig hur det ser ut.” Vi går in i huset, det är mörkt där inne och det står ett flertal badkar uppställda, jag går fram till ett och tittar ner. Där ligger en man i det vattenfyllda badkaret, han är fastspänd på botten och han kan inte röra sig en millimeter. Ur hans mun kommer bubblor och blod när han i panik försöker skrika på min hjälp. Fogelström säger till mig att vi måste lämna detta hus och gå vidare till nästa. Vi korsar gatan och går mot huset mittemot. Från detta hus forsar det blod ut på gatan och när vi går upp för trappan inne i huset går det inte att undvika att få en dusch av blod. Innan vi kommit hela vägen upp börjar jag höra skrik men även smällande ljud som inte tar slut. Jag tittar på Fogelström och frågar med nervös röst vad det är för ljud. Han svarar att jag ska vänta och se. Väl uppe för trappan hamnar jag i chocktillstånd. Över hela marken ligger det människor med knivar instuckna i sina kroppar. Knivarna faller ner från hål i taket och penetrerar sig in i människornas kroppar. Fogelström förklarar att detta är straffet man får lida av i resten av sitt liv ifall man mördar någon med en kniv. Jag klarar inte av att se detta mer. Jag springer ner för trappan skrikande av panik. Fogelström kommer efter mig och frågar om jag vill gå vidare till nästa hus. Jag svarar att jag inte klarar av det och måste få ta mig härifrån. Han säger att jag är redo att lämna helvetet och att jag kan ta min cykel och cykla hemåt. Han vänder sig om och går längre in i området. Jag frågar honom då vart han ska och varför han inte ska följa med mig. Han vänder sig då mot mig och säger, ”Jag är fast här i helvetet precis som alla de vi har besökt idag och precis som du kan bli i framtiden om du inte sköter dig och inte har lärt dig en läxa idag.” Samuel Hanze

När vi väl kommer fram till vår sista anhalt så slås jag av hur fint och rent allt är, "men vänta bara" påpekar Per. När dörrarna öppnas så ändras allt. Detta ser inte ens ut som en tunnelbanestation, utan mer som en klichéaktig beskrivning av helvetet. ”Här finns inget mänskligt liv, endast Mannen med rosen.” Jag frågar vem denna man är. Per berättar att han själv aldrig sett honom, då han lämnade Kollektivet bakom sig för länge sedan. Precis när han avslutat sin mening hör jag vad som endast kan liknas med kliven ifrån en berusad, grovt överviktig elefant. Jag vänder mig om och möts av vad som måste vara den mest groteska individ som någonsin existerat. Med en kroppshydda utan dess like, ett vidrigt ansikte som endast blir fulare ju mer jag kollar och på allt detta en näsa som inte ens ett sagotroll skulle komma undan med. Allt detta inklämt i en alldeles för trång kostym, med en, trots allt, vacker röd ros utstickande ur bröstfickan. Per förstår på mitt ansiktsuttryck vad det är jag ser. "Detta är väsendet som styr Kollektivet från underjorden, hans föda består endast av folkets krossade drömmar och ignorans." Mannen med rosen börjar tala till mig. Han säger att jag inte behöver känna någon rädsla, han vill ge mig ett erbjudande. Att tjäna honom innebär makt i jordelivet och sedan en evig plats i makt här hos honom. Per tittar allvarligt på mig. Han sa att han förmodar att mannen givit mig ett lockande erbjudande om evig makt, men han ber mig att ta en titt runt. Jag lägger märke till hur vi står på en hög av lik av gamla Kollektivare. Per förklarar att mannen använder dessa lik av sina tjänare för att kunna nå upp till jordytan och ta över jorden på riktigt. Jag ryser av obehag. Samtidigt förklarar Mannen med rosen att om jag inte accepterar hans erbjudande så är jag för evigt emot honom. Även om jag vet vad som är rätt så känner jag en stor lust för att ta emot hans erbjudande. Per tar tag i mina axlar, han förklarar att jag antingen kan hjälpa honom och försöka göra skillnad genom att motarbeta Kollektivet, eller bli ännu en maktkorrumperad byråkrat som staplas i högen av lik. Jag står som fastfrusen i marken, kluven inför det beslut jag måste fatta. David Lutto

Hellride Jag sitter på den trånga tunnelbanan med mammor och sina skrikande barn, trötta uppgivna människor som bara vill hem. Folk pratar i telefon med sina familjemedlemmar om vilken middag som ska ätas. Jag hör barn som gråter och skriker och emellanåt hörs den klara rösten från högtalarna. Jag är en av de som är trött och helt slut som bara vill hem. En man kommer in genom dörrarna. Man kan se på honom att tiden har gjort sitt. Med rynkor och grått hår som knappt täcker huvudet stapplar han in och sätter sig mitt emot mig. Jag märker att han inte bara en är en vanlig passagerare, han vill få kontakt med mig.  Emelie? säger han med frågande ton. Jag blir alldeles förvånad, men svarar att det är mitt namn. Jag fortsätter med att fråga vad han heter och han säger att han är Per A Fogelström.

Helt plötsligt känner jag hur jag inte kan röra mig. Min kropp har blivit förstenad och jag är fast på tunnelbanestolen och kan inte ta mig därifrån. Jag grips av panik och skriker, men det är som om ingen hör mig, ingen som reagerar. Det är som att jag sitter i ett osynligt bås.  Det är ingen idé att kämpa i mot, säger Per med lugn röst. Skärrad av det som händer ser jag hur texten "I, som här inträden, låten hoppet fara!" lysa upp på displayen där stationerna brukar stå. Är det ingen annan som ser detta utom jag? Jag grips ännu en gång av panik, men inser att det inte lönar något till. Jag är fast där jag är och det är bara att acceptera läget. Emelie Horn

Jag nickade försiktigt, och fortsatte uppför trappan.

När vi nådde den andra våningen tog den vänliga receptionisten fram nycklarna ur innerfickan och låste upp entrédörren till salarna. Jag var först på plats. Det var tidigt på morgonen och många satt fast i den täta morgonrusningen. Jag andades hetsigt och kände svetten rinna ned för pannbenet. Var jag verkligen redo att återuppleva den värsta dagen i mitt liv? Vi klev in och möttes av en kylig vind från det stora fönstret som stod vidöppet i hörnet av rummet. Jag satte mig ned i några minuter innan fem äldre kvinnor och en äldre man klev in. Sist kom Per Anders Fogelström. Han sa åt oss att slå oss ned och hälsade oss välkomna. Vi ställde iordning de gula, slitna stolarna i en cirkel och satte oss varsamt ned. Det var tyst. Mina tankar flög iväg och jag reagerade inte förrän när kvinnan till vänster om mig lite försiktigt tilltalade mig. Där satt vi i nästan en timme och lyssnade på varandras historier, eller rättare sagt de andras historier. Varje gång jag försökte riva ner den täta barriären som hindrade mig från att öppna upp, misslyckades jag. Den smala och lite yngre kvinnan, iklädd en röd sammetsklänning var först ut. Hon inledde med att berätta lite om sitt nuvarande liv, och fällde en tår varje gång hon nämnde sina barns namn. Hennes namn var Elise. Jag kunde se i hennes ögon hur ont hon hade. Hon berättade om dagen hon flyttade ifrån sin familj, och dagen hon fick brevet. Brevet som skulle ta hela hennes familj ifrån henne. Om hur hon för varje dag som gick, ångrade att hon åkte hemifrån en den morgonen, och hur livet nu straffade henne för det. Hon hade förlorat allt det hon kommit tillbaka för att återfå, men jag antar att jag någonstans långt inne tänkte att hon fick skylla sig själv. Vem lämnar egentligen sina barn sådär? Vi tog varandras händer fulla av smärta och mot de nymålade väggarna ekade ” Tack Elise”. (---)

Ida Beijmo

Den röda uppenbarelsen Arthur Eriksson EK16C Jag går med hastig fart mot Stureplan. Stegen fjäderlätta. Delikat lunch med allt som det innebär ska avnjutas. Orreforsglaset ska vara fyllt till bredden med första klassens champagne. Därefter kommer än mer spenderas på kläder vilket ligger mig närmast hjärtat efter mig själv. Farsans plånbok ska givetvis användas. På vägen till den anrika Sturegallerian känns det som att jag blir förföljd. Jag har sett en gammal gubbe följa mig sen stadshuset. När jag kliver in i den glassiga gallerian och ser de glänsande klockorna glömmer jag gubben och obehaget han gav mig. Jag springer runt som ett litet barn på julafton fylld med glädje över alla materiella ting. Jag plockar på mig så mycket prylar att jag inte lägre kan se vart jag ska gå på grund av berget av kläder i min famn. Det blir som ett träningspass för mig att ta mig fram till kassan med alla prylar. ”66 616kr”, hör jag mannen i kassan säga. Jag tittar upp mot honom och tappar hakan. Personen som jag sett i varje hörn sen stadshuset betjänar mig nu i kassan. Han stirrar med sina stora ögon in i min själ och frågar: ”Varför köper du allt detta unge man”? Med darrande röst säger jag kaxigt: ”För jag är rik tillskillnad från dig”. Den gamla mannen svarar att jag är en vilsen själ och kommer förbli utan en uppenbarelse. Jag svarar kvickt att han ska sköta sig själv och går med stabila steg mot utgången. Med stolta steg går jag med alla mina Gucci-påsar på gatan och känner mig som kungen över världen. Varje steg känns som att jag tar steg på moln tills molnet försvinner. Fötterna känner inte längre marken och jag faller.

En dörr in, en dörr ut, båda nu låsta. Med fångvaktaren bakom sig till höger, kan den skyldige nu bara vänta på sitt öde. Långsamt, långsamt börjar hissen röra sig nedåt. Det lilla ljus som kommer ifrån den ensamma lampan i taket slukas direkt av mörkret på andra sidan fönstret i dörren. Den skyldiges ansträngda andning är det enda som hörs på länge, länge. När han slutligen lugnat ner sig hör han något. Ett svagt mummel av röster. Mummel som eskalerar, övergår till prat, prat till rop, och slutligen rop till skrik. Skriken eskalerar allt eftersom hissen går djupare och djupare. Skriken fyller luften omkring den skyldige och snart hörs inget annat. Plötsligt stannar hissen upp och skriken tystnar tvärt. Den skyldige faller tungt till marken. Kalla droppar bildas mot hans svettiga ansikte. En arm mot axeln får honom att långsamt titta upp. Ett varmt ljus lyser nu upp den kalla hissen. Han reser sig tyst upp och får med fasa beskåda vad som väntar utanför. En ensam brasa, lyser svagt upp verkligheten till hans fasa. Tusentals ormar med udda mönster, skådar han nu genom sitt lilla fönster. Tårar av tvivel blandat och ormens gift, ja nu får den skyldige beskåda förverkligandet av lögnarens bedrift. Fångvaktaren bakom honom tystnar sedan. Han låter den skyldige bara se den groteska scenen framför honom med ett smalt hånleende på läpparna. Den skyldige fortsätter stirra bestört över scenen framför honom. Män och kvinnor, blir bitna av ormar för att sedan lämnas i sin vånda. Om, och om igen.

Filip Smeds

Mina drömmars helvete Förut brukade jag alltid sova på bussen på väg hem efter långa skoldagar. Jag lät alla stressfyllda tankar försvinna iväg, slöt mina ögon och lät mig falla i sömn för en stund. Det var som meditation för mig. Men en dag för länge sen hände något som fick mig att ifrågasätta alla mina tidigare uppfattningar om ens handlingar, om rättvisa och om livet efter döden. Jag vaknade med ett ryck. Kroppen kändes tung, som om jag sovit länge. Jag tittade instinktivt ut genom bussfönstret för att se om jag åkt förbi stationen där jag skulle gå av. Det hade hänt mig någon gång tidigare, att jag missat att kliva av och fått göra det på stationen efter och gå tillbaka. Så tröttsamt. Min föraning bekräftades när jag inte alls kände igen mig. Utanför fönstret sträckte sig åker efter åker, och miljön såg liksom grå ut. Det är svårt att förklara det, men det var som om verkligheten kändes mörkare. Bussen körde snabbt och jag blev stressad över hur långt hemifrån jag skulle hamna, så jag tryckte snabbt på stoppknappen. Men när bussen bromsade in och jag var på väg mot dörren ropade någon plötsligt att jag skulle stanna. Jag vände mig om och insåg att det kom från en av passagerarna. ”Kliv inte av” fortsatte han. De två passagerarna intill honom lade sig i. ”Det du kommer få se är en ovärderlig erfarenhet. Låt dig inte gå miste om den”, instämde dem. Jag stod alltså framför en öppen bussdörr och hade följaktligen knappa sekunden på mig att värdera den uppmaning jag just fått - från tre kompletta främlingar. Innan jag hann besluta mig för något klev en man på bussen. När han fick syn på mig lyste hela hans ansikte upp. ”Men vad roligt. Det var så länge sedan vi hade besökare här”. ”Besökare?” Han sträckte fram handen för att presentera sig. ”Fogelström. Välkommen. Välkommen till helvetet.”

Ella Häggström

MINA DRÖMMARS HELVETE Jag tittar hastigt på mobildisplayen. ”HELVETE” utbrister jag när jag ser att klockan redan har blivit 01.23. Om endast några minuter lämnar sista bussen Spånga och jag inser att jag måste springa för att hinna med den. Jag stoppar snabbt undan mobiltelefonen i jackfickan och känner hur pulsen börjar öka i samma takt som jag börjar springa. Väl framme vid Spånga Station är allt öde. Ingen buss eller människa syns till, allt är dött. Jag går fram till busskuren och kollar på busstabellen, men den är helt död. Tankarna som slår mig direkt är att jag måste ha missat bussen, så jag beslutar mig för att gå upp till pendeltågspärrarna, för att ta reda på om det går någon ytterligare buss. Uppe vid spärrarna ser jag tre SL-informatörer med gula västar. De ser ut att frysa trots de enorma jackorna och de gröna stickade mössorna de bär. Jag går fram till dem och frågar om det går fler bussar till Vällingby, då jag tror att jag missade sista bussen. SL-informatörernas blickar riktas direkt på mig, de undrar säkert vad jag gör ute vid denna tid på natten. Trots att det var sommarlov för mindre än en månad sedan, känns det som att det redan är minusgrader ute. ”Det ska gå en ersättningsbuss om femton minuter, vilken jag tror går förbi Vällingby…” hinner den ena SL-informatören svara innan han blir avbruten av en av de andra. ”Ersättningsbuss 666. Bussen står redan vid stationen så det är bara att kliva på”. Jag rusar snabbt ner till busskuren där jag ser att ersättningsbussen står inne. Det tysta Spånga Station har nu börjat få liv igen. Utanför bussen har det nämligen bildats en lång kö. Jag inser att det inte bara är jag som är på väg hem mitt i natten. Linnea Engström

Mina drömmars helvete Jag har kommit till ett helvete med nio kretsar, de jag möter här lider av ett straff som de har blivit dömda till. Jag blinkar några gånger och nyper mig i armen för att försäkra mig om att inte hela grejen är en dröm. Förbryllat ser jag mig omkring. Ser på alla som på olika sätt utövar sina straff. Jag vänder huvudet mot Fogelström och frågar honom vad han gör här, om han också har blivit bestraffad. Han berättar att han är här eftersom att det var han som hade tänt på soptunnan i skolan. Han säger att han nu måste gå igenom de nio kretsarna fram och tillbaka, gång på gång, utan att någonsin kunna ta sig därifrån. Jag känner mig om möjligt ännu mer förvirrad och frågar vilka nio kretsar han pratar om. Han skrattar till lite kort och ser på mig med en blick som jag har svårt att tyda. Han säger att det såklart är helvetets nio kretsar han menar. När vi har kommit till det nionde kvarteret på vår promenad och står utanför min mammas port, förstår jag vad den nionde kretsen innebär. Min mammas lägenhet, våran familjemiddag, är den nionde kretsen. Fogelström säger att han måste fortsätta gå men att jag kan nå honom på sms om jag undrar något. Han vänder huvudet och tittar på mig på ett underligt sätt. Jag bestämmer mig för att det nog är en uppmuntrande blick. Sedan skiljs våra vägar åt. Att ta sig upp för trapporna till mammas lägenhet har aldrig gått så snabbt. Det känns som om jag knappt hunnit blinka innan jag står utanför dörren. Jag tar två djupa andetag innan jag plingar på. Jag hinner få ett sms, höra två skrik och någon som börjar gråta inne i lägenheten innan mamma öppnar och välkomnar mig med ett lätt ansträngt leende. Jag sätter på mitt bästa pokerface och kämpar för att inte släppa fram hur gärna jag skulle vilja vända om och springa därifrån. Jag plockar upp telefonen och kollar mitt sms. Som förväntat är det från Fogelström. Han skriver att jag nu kommer uppleva mitt egna helvete. Klumpen jag har i magen byggs på och jag känner mig nästan illamående. Vad i hela friden kan mitt egna helvete innebära? Sofie Schnitzer

Jag knyter skorna, låser huset och sätter mig i min bil på väg till jobbet. När jag kommer ut på Ulvsundavägen står det att det är byggarbeten. Jag kollar på skylten ovanför vägbanan och ser att jag behöver åka en omväg förbi Bromma. Jag ringer oroad min chef och meddelar min försening. När jag kommer längre och längre in i Bromma så ser jag färre och färre bilar tills jag är helt ensam. Radion brusar till och en man säger: ”All biltrafik inställd idag, hitta närmsta kommunala medel för att ta dig till din destination.”. Jag svänger av till Brommaplan och åker upp till parkeringsgaraget, som är helt ödsligt. Allt är övergivet och husen har inte blivit omhändertagna på många år. Fönstren är sönderslagna, skyltarna har bleknat ut och överallt på marken ligger det ölburkar och vinflaskor. Jag märker att någon har lagt ut ölburkar i pilar pekande mot torget. Jag börjar misstänka att det är någon som försöker lura med mig någonstans. Jag bryr mig inte, utan är nyfiken och vill bara veta mer. På torget ser jag säkert hundra personer, några av dem utslagna på den kalla marken och andra av dem framvinglande utan balans. Jag tänker fråga en man men innan jag hinner göra det så spyr han vid sidan av mig. Jag skyndar mig mot tunnelbanan för att inte bli senare till jobbet än vad jag redan är. När jag kommer in till spärrarna så ser det ut som något jag aldrig hade kunnat föreställa mig. Spärrarna är jämnade med marken och på en banderoll nedhängande från taket står det i blodrött: ”Välkommen till första kretsen.”. Jag bekymrar mig inte om texten, utan skuttar kvickt upp på perrongen. Uppe på perrongen ser jag att det inte finns något spår in mot stan utan bara utåt och innan jag hinner tänka så hör jag en röst bakom mig. Jag vänder mig om och ser en tågförare. Till skillnad från alla andra verkar han nykter. Han säger till mig att han ska ta mig med på en rundtur som ska få mig att omvärdera mitt liv. Jag känner mig inte ett dugg osäker, utan sätter mig bara bredvid honom på tåget. Men min hjärna går på högvarv, jag har så många obesvarade frågor: Varför är jag här? Vilka var alla på torget? Varför är de här? Innan jag hinner ställa en enda fråga så börjar han förklara. ”Mitt namn är herr Fogelström och det är jag som har tagit dig hit. Människorna som kommer hit är kvar här för alltid. Som du såg på plattformen så finns det bara ett spår och för varje station har människorna det bara sämre och sämre. De som är fast på Brommaplan är fast i evig törst och det enda de kan släcka den med är alkohol. För att hamna där behöver man ha konsumerat alkohol. Du kanske tror att det borde vara fler där då, men det är för att alla straffas för den värsta synden de har begått enligt djävulen.” Jag iakttar min omgivning medan vi åker igenom västerort där alla människor lider och ångrar sig över sina begångna synder. Daniel von Wachenfeldt

När jag anländer till sjätte gatan, sluter jag mina ögon så hårt att det trycker i tinningarna, men ser ändå bilden lika klart som regnet från himmeln. Huden hyvlas av från benen på kvinnan, likartad ostskivor med en osthyvel när kniven dras längst lemmarna. Sjunde gatan får jag syn på en äldre dam med ett ansikte som utstrålar värme under den nästan genomskinliga och fräkniga hyn. Hennes ögon ser tårfyllda ut av kylan och vi får ögonkontakt ett kort slag innan hon stupar framåt. Hennes varma ansikte dränks i en pöl av regn, då hennes kropp är för svag för att lyfta på sig.

Åttonde gatan trycker tre män upp en flicka mot husväggen. Flickan kan inte vara mer än 13 år och hennes blick är alldeles tom, när de avskyvärda männen alternerar om att våldföra sig på henne. Det är svårt att skilja på om det är regn eller svett som rinner längs den ena mannens panna när han dunkar flickans huvud mot stenväggen. Hans händer är greppade runt hennes huvud likt en skål när han krossar hennes skalle. När jag kommer fram till den nionde gatan brister allt inom mig. Det är inte endast kroppen som förfaller, utan även psyket. “Jag ångrar mig!” skriker jag i ett försök att vända tillbaka men Fogelström stoppar mig “Det som är gjort är gjort, du kom att fatta ett beslut som kommer att prägla den väg som ditt liv kommer att ta från den tiden framåt. Men när du kommer till en förståelse för vad som fört dig till denna punkt kommer ditt besök i helvetet tilländalöpa.” Med de vägledande orden visste jag att min egoism och självförgudning framför andra hade tagit mig till den punkt där jag nu befann mig. Jag skulle nu göra allt i min makt för att skona de skadade och dra tillbaka ett redan avlossat skott där medvetande om att de inte är möjligt svartnade plötsligt allt.

Elin W